Hur skapades Västerbottensosten?

Mytbildningen kring tillkomsten av Västerbottensosten har varit och är stor. En kärleksaffär i ysteriet och omrörningen av ostmassan glömdes bort, sägs vara grunden. Osten lagrades länge och plötsligt så upptäcktes att osten var godare än normalt.

Men gick det till på det sättet? Nej, så gick det sannolikt inte till. Att i mitten av 1860-talet ta sig den långa, besvärliga vägen från Burträsk ner till Västergötland för att gå på mejeriskola och lära sig att tillverka ost var säkert en jättelik utmaning. Det krävdes stor ambition och stark vilja till att utbilda sig till mejerska med tanke på de villkor som då gällde. Västergötland är verkligen den svenska ostens vagga. Den stora osten i landskapet var just Västgötaost, som också lärdes ut i mejeriskolorna.

I mitten av 1800-talet rörde man för hand i ostkaren. Detta gjorde man med en ostgrep. Eftersom ostmassan (ostkornen) sakta sjunker till botten av ostkaret så fort man inte rör fick man därför röra hela tiden. Ostkarets botten är het och om ostmassan hamnar på botten så kan ostkornen brännas fast och klumpas ihop. Denna handrörning pågick till i slutet av 1920-talet då maskinell omrörning kom. Men först under 1930-talet blev det vanligt med mekanisk omrörning.

Att glömma att röra blev därför liktydigt med att ystningen blev ödelagd. Någon tid till att ägna sig åt andra aktiviteter vid ostkaret på Gammelbyns mejeri i Burträsk fanns därför inte. Ville ystaren göra något annat, vilket givetvis behövdes, fick någon annan på mejeriet ta över arbetet med att röra.

Med den utbildning i tillverkning av Västgötaost som Elenora Lindström fick på mejeriskolan i Degeberg så var hon väl utrustad för att göra samma ost i Burträsk. Ostmästarna har traditionellt alltid experimenterat med sina ystningar, ett tillvägagångssätt som pågått in i modern tid. Sannolikt fick Elenora därför idéer som hon ville pröva allteftersom hon blev duktigare att göra Västgötaost. Vid något tillfälle upptäckte hon att ändrad uppvärming och längre värmningstid gav en ost med sötare, fylligare och mer aromatisk smak.

Säkert gjordes åtskilliga ystningar innan hon fann en tillverkningsteknik som gav den bästa osten. Värt att tänka på är att hon fick vänta många månader innan hon kunde bedöma ostens egenskaper. De duktigaste ostmästarna antecknade flitigast och Elenora Lindström hade säkert ett bra material att studera när hon funderade över hur hon skulle göra osten bättre. För att göra bra ost bättre krävs noggranna anteckningar. Elenora bedrev modern produktutveckling innan detta ord hade skapats.